Valborgsmässoafton, sista april eller vardagligt valborg, finlandssvenska vapen, är en årlig högtid som firas i Estland, Finland, Lettland, Sverige, Tjeckien, Slovenien och Tyskland den 30 april eller 1 maj. Traditionen grundar sig på den hedniska högtid som funnits i Tyskland, men har senare kommit att sammankopplas med kulten av den heliga Valborg.
Valborg blev helgonförklarad den 1 maj och genom denna omständighet förbands hennes namn med den germanska hedendomens denna dag hållna vårfester, som av den kristna övertron stämplades såsom häxförsamlingar. Särskilt trodde man att häxorna på Valborgsmässonatten (mellan den 30 april och den 1 maj) red på kvastar eller getabockar till de gamla offerplatserna och där gjorde ofog i djävulens sällskap. För att oskadliggöra spökeriet förde man oväsen och tände eldar på höjderna. Sådan blev nämligen den kristna tidens förklaring av dessa till sitt ursprung hedniska vårseder. Valborgskulten, som uppstod efter hennes död år 779, kom i hög grad att handla om skydd mot häxor och onda andar.
Firas med majbrasor
På många platser i Finland och Sverige firas helgen genom att bränna bål och på vissa platser med fyrverkerier och smällare. Valborgselden, valborgsmässobålet eller, kanske i folkmun populäraste, majbrasa, ska inte förväxlas med en vårdkase som är en eld som varnar för krig eller örlog. På hednisk tid firade man i Norden en äldre högtid som var kopplad till de döda. Gränsen mellan de levande och de döda ansågs vara svagast under just denna natt.
De flesta svenskar firar Valborgsmässoafton men förbinder inte firandet med heliga Valborg. Valborgsfesten står oftare som symbol för våren och ljuset, därigenom går firandet längre tillbaka i tiden än kristendomen som, när den vann utbredning i Norden, knöt an till de gamla festerna. De flesta svenskar firar Valborgsmässoafton men förbinder inte firandet med heliga Valborg. Valborgsfesten står oftare som symbol för våren och ljuset, därigenom går firandet längre tillbaka i tiden än kristendomen som, när den vann utbredning i Norden, knöt an till de gamla festerna. Att ge plats för det nya stämde också väl in i den kristna tolkningen av livet där påskens tema från död till liv också symboliskt fick gestaltas i valborgselden. Seden att fira olika våreldar har därigenom botten i både kristen och hednisk tradition.
