I helgen tittade jag på finalen av ett utav Sveriges mest populära TV-program, där en finalist minutrarna innan han skulle gå på scen sa nej. Han kunde ha gått upp på scenen och tävlat om de halv miljon kronor som stod på spel, men han sa nej. Pressen blev för stor, hans kropp sa ifrån och hans huvud sa nej. Och han lyssnade på sig själv. Han insåg att varje gång vi säger ja till någonting, så säger vi nej till någonting annat. Nej till att inte prioritera oss själva, vår hälsa och det vi egentligen vill. På hans Instagram berättade han om beslutet och möts av kärlek – men också flera kommentarer om hur feg, dum och dålig han är.
Jag blir arg när jag läser detta. För det förstärker det som många av oss har växt upp med, att sårbarhet förknippas med svaghet. Att känslor ska skyfflas under mattan. Jag tror säkert att alla elaka ord som fyllde kommentarsfältet också fanns i hans huvud de där minutrarna innan. Negativa tankar och röster. Men trots det så var han stark nog att besegra rösterna och säga ifrån. Och när beslutet var taget så skrev han sedan att han var stolt över att ha gjort just det.
”Hur ofta klappar du dig själv på axeln och känner dig stolt över dig själv? Handen på hjärtat – hur ofta gör du det?”
För det är oftast så. Vi är vår egen största kritiker. Det som vi säger till oss själva hade vi förmodligen aldrig sagt till någon annan (förutom vissa då som gärna låter fingrarna flöda för fullt bakom den trygga mobilskärmen…). Hur ofta tittar du dig själv i spegeln och ser en person full av liv, som ser på sig själv med kärlek och är bekväm i sin kropp? Som är nöjd, som tror på sig själv och vågar lyssna inåt och inte på alla röster utanför? Hur ofta klappar du dig själv på axeln och känner dig stolt över dig själv? Handen på hjärtat – hur ofta gör du det? Tyvärr så gör många av oss det alldeles för sällan.
Det som också är viktigt att komma ihåg är att när vi fortsätter att kritisera oss själva så banar vi väg för att normalisera det självkritiska pratet. Om jag själv tycker att det är okej att ge min kropp, min personlighet eller min prestation negativa kommentarer så lär sig nästa generation av det. Jag vill inte att mitt framtida barn ska se mig stå och klaga på några betydelselösa skavanker eller extrakilon och lära sig att det är så de ska se ut. Jag vill heller inte att mitt framtida barn ska tvingas vara på ett visst sätt, göra saker i en viss ordning eller hålla undan sina känslor för att anses som en stark person.
”Mod i sin enklaste, men kanske allra svåraste form, är bara att stå upp för sig själv. Mod handlar inte om att låtsas att vara Stålmannen.”
Något utav det vackraste jag vet är människor som vågar vara sig själva. Mod i sin enklaste, men kanske allra svåraste form, är bara att stå upp för sig själv. Mod handlar inte om att låtsas att vara Stålmannen. Modiga människor är de som utsätter sig för kritiken, skulden, skammen, genansen och rädslan i utbyte mot känslan av befrielse och att bara vara sig själv. För mig är mod att våga vara ensam och bekväm i det, att skaffa barn som ensamstående mamma, att berätta något känsligt, bli skämtsamt hånad av sina kompisar och ändå stå upp för det. Mod är att gå av scenen för att prioritera sin hälsa. Mod är att ändra riktning när livet inte känns bra trots att det kanske för världen anses som ett misslyckande. Att skilja sig, säga upp sig, avsluta en utbildning, flytta tillbaka hem, ångra sig, säga nej. Allt är okej. Det enda som inte är okej är att stanna i någonting som inte känns bra.
För mig är Elwin från Talangfinalen en hjälte. Att vara stark handlar inte alltid om att pusha sig själv till det yttersta, att inte visa några känslor och att aldrig ge upp. Styrka och mod är att våga visa sig sårbar och ta konsekvenserna. Och att han dessutom sedan ser på sig själv i spegeln med kärlek och stolthet. Det mina vänner, är inte en finalist som vann Talang. Men det är en vinnare i självkärlek, självrespekt och mod. Lär utav Elwin. Och glöm inte bort att klappa dig själv på axeln emellanåt.
