Julia, David och babianbebisen Philly
Julia Hammar (höger), David Gudmundson (vänster) och babianen Philly. Foto: Samuel Wikström (2019)

Hon lämnade Sverige för att hjälpa djuren i Namibia

Namibia

I januari 2020, precis innan coronapandemin svept sig över jorden, valde Julia Hammar, 23, att flytta till Namibia för att arbeta med att hjälpa utsatta djur på Naankuse Wildlife Sanctuary. Där bor hon än i dag. 

– Här känner jag mig hemma på ett sätt som jag inte kände i Sverige, säger hon.

Julia Hammar var 20 år när hon 2018 reste till Naankuse i Namibia för att arbeta som volontär. Efter fyra veckor på reservatet var resan slut och hon var tvungen att åka tillbaka till Sverige, men hon visste redan då att hon skulle komma tillbaka så snart som möjligt. När jag ringer upp henne sitter hon i skuggan på en terrass och dricker en kopp kaffe.

– Jag trivdes så bra här redan första gången jag kom hit och det kändes konstigt att gå tillbaka till ett ”normalt” liv i Sverige efter man varit här, säger hon.

När Julia kom hem till Sverige började hon jobba på en snabbmatsrestaurang för att samla ihop pengar så att hon kunde åka tillbaka till Namibia, och nästan exakt ett år efter hon reste dit första gången satte hon sig på flygplanet igen.

– Jag trivdes med alla människor där och det kändes bra att göra någonting som kändes betydande. Jag har alltid varit en djurmänniska så att vara omringad av djur och att kunna hjälpa dem gjorde mig lycklig, säger hon.

Men även denna gång var resan tvungen att ta slut och det vanliga livet i Sverige stundade.

”Jag var ganska deppig och kände att jag behövde komma bort härifrån, så när jag fick besked om att jag fått jobbet blev jag överlycklig”

Släppte allt när hon såg jobbannonsen

När Julia bott hemma i Sverige hos sina föräldrar i ungefär åtta månader ser hon en jobbannons som får henne att släppa allt och skriva en ansökan. Det var Naankuse Wildlife Sanctuary som sökte en volontärledare.

– När jag ansökte om jobbet trodde jag egentligen inte att jag skulle få det, det var lite av ett långskott. Men jag var så trött på att jobba på matkedjor och snabbmatsställen här i Sverige och kände inte att jag ville börja studera. Jag var ganska deppig och kände att jag behövde komma bort härifrån, så när jag fick besked om att jag fått jobbet blev jag överlycklig, säger hon och fortsätter:

– Jag tvekade inte en sekund, det bara att packa väskorna och åka.

”Hellre strandsatt i Namibia än Sverige”

Efter bara några månader på plats drabbades världen av coronapandemin. Julia hade planer på att åka hem för att hälsa på sina föräldrar, men kunde inte det. Hon klagade dock inte, ”hellre strandsatt i Namibia än i Sverige”, säger hon med ett stort leende på läpparna och förklarar vidare hur pandemin påverkade henne:

– När pandemin väl slog till ordentligt var det ett gäng som inte kunde åka hem och fick stanna några månader längre än det tänkt från början, men de flesta av dem verkade inte ha något emot det. Jag själv lider inte av att inte få åka hem och vi lever ganska avskiljt här på reservatet, så på det sättet märks nog inte pandemin här lika mycket som det gör på många andra platser.

Att volontärerna inte kan resa därifrån är inte det enda problemet dock, pandemin har också gjort att Naankuse inte får samma mängd nya volontärer som de är vana vid.

– Det har ju blivit mer arbete för oss som är anställda här. Pandemin gör ju vi inte alls får hit samma mängd volontärer som vi egentligen skulle behöva. Många dagar arbetar vi konstant från att vi vaknar till att vi går och lägger oss. Det kan bli ganska påfrestande, men samtidigt är det ett underbart gäng människor och fantastiska djur så det är inte särskilt svårt att hålla sig motiverad, säger hon.

”Babianmamman”

Julia berättar att hennes arbetsuppgifter främst består av att hjälpa volontärerna som kommer till Naankuse med att orientera och installera sig. Alla volontärledare har också ett eget huvudområde bland djuren som de är ansvariga för och för Julia är det de unga babianerna. Hon berättar att det lett till att hon fått smeknamnet ”Babianmamman”

Julia har fått smeknamnet ”Babianmamman” eftersom hon är ansvarig över de unga babianerna på reservatet. Foto: Samuel Wikström (2019)

– Första gången jag var här fick jag gå på en så kallad ”Baboon Walk” redan första dagen. Då går vi en promenad med de yngre babianerna och låter de busa, klättra och pilla på människorna och varandra. Trots att jag varit här så länge är det fortfarande lika underbart och häftigt som den där första dagen.

I Namibia betraktas babianer som pestdjur och det är därför olagligt för Naankuse att släppa de babianer som kommer till reservatet ut i det fria igen.

– Eftersom de babianer vi får in kommer att vara här resten av sina liv är det viktigt att de både får stora utrymmen att röra sig på samtidigt som vi ser till att de är steriliserade så att vi inte föder in några nya babianer till ett liv utan frihet, säger hon.

När babianerna är unga bor de i en mindre inhängnad och får dagligen gå på så kallade ”Baboon Walks” med volontärer och arbetare. När de blir äldre blir de också väldigt mycket farligare för människor att komma nära, de utvecklar stora och sylvassa tänder som enkelt kan leda till brutna ben och även värre konsekvenser om man blir biten. När de når den åldern placeras de i en mycket större inhängnad och lämnas ifred förutom när de ska matas.

Vänjer sig aldrig vid vissa saker

Naankuse Wildlife Sanctuary är inte bara hem för babianer, utan det finns en stor mängd andra djur också. Bland annat stora kattdjur som geparder, leoparder och lejon. De sistnämnda skrämmer fortfarande Julia.

– Ibland när man sover på natten hör man ett av våra lejon ryta och det låter som att den står precis utanför den lilla stugan jag sover i, fast den är någon kilometer bort. Jag har fortfarande inte vant mig vid det och kommer nog inte göra det heller. Jag blir rejält skrämd varje gång. Lejon är fantastiska djur, men jag bevakar dem helst från avstånd, säger hon.

Känner sig hemma

När jag frågar Julia om hon har planer på att flytta hem igen svarar hon självsäkert att Namibia är hennes hem.

– Redan första gången jag var här kände jag mig som hemma på ett sätt som jag inte kände i Sverige. Just nu kan jag inte se mig själv någonsin flytta hem, men det kan ju självklart förändras, jag är ju bara 23 än, säger Julia, innan hennes kollega ropar på henne och hon tvingas lägga på för att ta ut babianerna på deras förmiddagspromenad.