Världen vi lever i är en konstig plats just nu. Varje morgon jag vaknar upp känns det som att en blöt filt ligger över vår planet. Folk har blivit rädda för att gå utanför dörren, den ledare som valdes i väst sitter fortfarande vid makten och Australien har brunnit i vad som känns en evighet. Vi har bara nått månaden mars av detta år och vi vill redan stänga dörren. Världen har gått in i en depression som kommer ta lång tid att ta sig ur. Det känns som att vem jag än möter ligger oron på deras axlar, på alla förutom mig själv.
Jag vill oroa mig och jag vill ta ställning när folk frågar mig vad jag tycker. Det enda hinder som finns är att jag inte kan och att jag helt ärligt talar inte vet. Jag dränker inte mina händer i handsprit, jag vet inget om politik och jag har bara skänkt 50 kr till Australiens bränder. Jag vet också att jag är den mest opålästa människa som just nu existerar och jag kan hjälpa det, men jag kan inte hjälpa det.
Vi driver en kamp som vi ständigt förlorar, att göra världen till en bättre plats. Det finns ingen anledning för oss att sluta, absolut inte. Men just nu vill jag bara berätta om en sak, något som har tagit upp min tankeverksamhet enda sen allt det hemska med 2020 startade och gjort mig lycklig i all tragedi. För känner ni det där? Något att längta efter. Något som får oss att kämpa. Något som ger oss hopp om en vackrare värld.
