Det nya året hade bara hunnit ta några få flämtande andetag och stapplande steg. Allt var så tydligt och klart. Vi visste vart vi skulle vara, visste vad vi skulle göra, visste vilka vi skulle träffa. Allt var i sin ordning och på sin tilldelade plats i kalendern med en snirklig handstil. Vi hade kontrollen och vi fortsatte med bestämda steg framåt. Den oinbjudna gästen kom plötsligt, helt utan förvarning och sparkade in dörren samtidigt som den i en gäll stämma skrek ”honey I’m home”, bredde ut sig och gjorde sig hemmastadd som att det aldrig varit annorlunda.
Du skapar hysteri, rädsla och en överrapportering hos medier. Men framförallt så tar du det mest värdefulla vi har, våra liv.
Jaha, detta blev ju inte alls som planerat? Livet fortsatte som det skulle tills du stod i min dörröppning COVID-19, Corona, min oinbjudna gäst. Du förstörde faktiskt allt, hela livsfesten. Du snor allt toalettpapper, äter upp all pasta, raserar ekonomin och har gjort den största delen av befolkningen till självutnämnda experter av pandemier. Du skapar hysteri, rädsla och en överrapportering hos medier. Men framförallt så tar du det mest värdefulla vi har, våra liv.
Kanske argumenterar du för att du gjort Venedigs vatten klart och blått igen, att du minskat koldioxidutsläppen, minskat vårat klimatavtryck, att moder jord har dig att tacka för ett plåster på hennes blödande sår. Kanske vill du lära oss om en så simpel sak som att tvätta våra händer kan rädda livet på en främling eller hjärtekär. Kanske argumenterar du för att du påmint oss om vad medmänsklighet och ödmjukhet handlar om, att du har gett oss utegångsförbud tills att vi har lärt oss vår läxa.
Världen tycks ha tryckt på paus och alla tittar på dig, du står i rampljuset.
Världen tycks ha tryckt på paus och alla tittar på dig, du står i rampljuset. Vi som bara skulle njuta av livet. Resa, äta god mat, gå på konserter och umgås ska nu förändra allt för att du klampat in genom dörren. Du som har tagit våra jobb, stängt ner våra företag och lagt all värdens vikt på vårdpersonalens axlar vars ansikten färgats blå för att de tvingats bära masker alldeles för länge för att undvika din invasion av deras kroppar.
Men du har trots allt satt oss i en sits som gör det omöjligt för oss att inte samarbeta, för trots all skada du lyckats åsamka så har det bevisats att mänskligheten fortfarande kan ta varandras händer och tillsammans mota ut dig genom dörren igen. COVID-19, min oinbjudna gäst, vi har skakat hand och lärt känna varandra, men det är faktiskt dags att gå nu.
