Här, sa mamma. Hon räckte fram en utsliten pocket och mumlade något om att jag kunde ha nytta av den. ”Skärmhjärnan” hette den, av Anders Hansen. Jag kände igen namnet. Det var väl där killen som suttit på Nyhetsmorgon och surrat om hur farlig telefonen är för hjärnan och att nittiotalisterna kommer bli dementa vid 40 och hur vi egentligen är grottmänniskor i kroppen men hyperaktiva i hjärnan till följd av våra iphones och annat löst snack. Jag tog emot den med en viss skepsis. Tryckte ned den i fickan på min kappa. Sparkade på en sten hela vägen hem. Tystnaden på den tomma trottoaren kvävde mig på något vis. Fingrade på telefonen i fickan. Drog upp den. 11.04. Utan att tänka slank jag bara in snabbt på instagram för att kika läget. Jag skulle bara. Något kunde jag ju ha missat. Något viktigt, kanske. Den slank ner i fickan igen. Jag kickade på stenen framför mig tills jag av mittstag råkade sula iväg den mot en trottoarkant. Den studsade ner i en gatbrunn och lämnade världen med ett svagt ploppande i vattnet. Happ. Jag fingrade på telefonen i fickan. Drog upp den. 11.05. Inga notiser eller så. Jag slank in på Instagram. Kunde ju missat. Kanske, nåt viktigt. Inte den här gången heller.
Till skrikande trolldomar och blixtrande ljus scrollade vi båda instagram. Vad hände nu, mumlade han. Vet inte, suckade jag tillbaka.
Senare på kvällen låg jag och min kille utslagna i soffan och såg på Harry Potter. Till skrikande trolldomar och blixtrande ljus scrollade vi båda instagram. Vad hände nu, mumlade han. Vet inte, suckade jag tillbaka. Kanske skulle vi hänga med lite grann. Jag la ner i telefonen i knät. Lutade mig tillbaka. Såg på hur Harry lyfte fjädrar i luften med trollstaven. Fingrade på telefonen. Äh. Skulle bara. Kolla, snabbt. Nåt viktigt. Jag hade ju ändå sett den så många gånger. Vad hände nu, sa han. Vet inte, mumlade jag.
Dagen efter pajade min laddare. Och hans laddare hade han ju med sig till jobbet, så min telefon fick snällt ligga död på soffan ett tag. Vad gör man ens, tänkte jag. Hittade den utslitna boken i fickan. Någonting i mig blir helt manisk när jag hittar något jag gillar. Kanske var det vad som hände, för snart googlade jag ”nittiotalister dementa vid 40” och lyssnade till Anders Hansens röst i högtalaren. Jag kunde inte låta bli att äcklas. Vad håller vi på med, egentligen. Beter oss som fångar till något vi själva har köpt. Det som ska vara ett hjälpmedel har blivit vårt beroende. När min kille kom hem kastade han laddaren på mig. Nej tack, sa jag, kanske lite stolt och mallig. Den kan få vara urladdad ett tag. Han såg på mig som om han sett ett spöke. Kanske hade han det, också. Ett spöke som långsamt försökte komma tillbaka.
Hur mår hon egentligen, sa vi om någon. Är de fortfarande ihop, sa vi om någon annan. Vad jobbar han med nu, sa vi om den tredje. Trots att de just varit där hade vi helt missat att, prata.
Vi hade några polare över på kvällen. Vi hade dukat upp lite frukter och drinkar. Det var längesen vi sågs. Jag gick ut i köket för att hämta det sista och till min förvåning blev det knäpptyst i vardagsrummet. När jag kom ut satt alla med upplysta iphoneskärmar i ansiktet. Jag såg på dem ett tag. Vad gör ni, frågade jag. Instagrammar frukten, svarade de. Ska bara. Kanske missar något viktigt. Nån like, eller så. Min telefon var död så jag fick se på de andra. Inget skiljde mig från dem, för om jag hade kunnat skulle jag sitta lika dant. Anders Hansen hade blivit skogstokig, tänkte jag snabbt. Se på detta, sa jag. Vi skrattade medvetet. Men hela livet är ju i telefonen, sa en vän. Vi nickade först. Man betalar ju räkningar där, sa nån. Man kan köpa mat där, sa en annan. Fast vi visste ju allihop att det inte betalades någon räkning eller köptes någon mat runt det där bordet. Det var bara en liten släng av beroende som skedde.
När de hade gått låg jag och min kille utslagna i soffan och såg på Harry Potter nummer två. Vi pratade om våra vänner och att vi måste ses oftare. Hur mår hon egentligen, sa vi om någon. Är de fortfarande ihop, sa vi om någon annan. Vad jobbar han med nu, sa vi om den tredje. Trots att de just varit där hade vi helt missat att, prata. Jag såg på telefonen som låg stendöd på soffan. Äckelskap, tänkte jag. Jag ska bara. Kanske missar jag något. Något viktigt. Inte en like, eller så. Något annat. Som inte kommer tillbaka och som kanske väger tyngre. Kanske missar jag livet, eller så. Och handlingen i Harry Potter.
