”Jag har städat hela huset. Koriander blir sur för att han aldrig städar och då känner han sig dålig som aldrig hjälper till hemma. Han kommer fram till han iallafall kan tvätta men då MÅSTE han få göra det på sitt sätt. Så.. han lägger in halva tvätten i maskinen, halva ligger utanför. Dag två: halva tvätten ligger fortfarande utanför. Dag två kvällen: Han konstaterar att han glömde starta maskinen. Dag 3: Maskinen är fortfarande inte startad”.
Det här inlägget kommer från kontot ”mansbebisar” som idag har 110 000 följare på Instagram, och går ut på att kvinnor delar med sig av sina erfarenheter av ”korianders” dvs män. Eller rättare sagt, delar med sig av vilka rövhål män är. Inlägget har mer än 4000 gillningar och i kommentarsfältet strömmar det in meddelanden från kvinnor som känner igen sig. ” De är så värdelösa, och skulle man ge ens en antydan till kritik blir de extremt kränkta” skriver en. ”Känner igen det precis, det ska vara vårt fel när de misslyckas med de simplaste grejerna” skriver en annan. Det råder konsensus bland kommentarerna. Så här är alla män. Kanske tycks detta låta som en överdriven slutsats från min sida, och nog måste det väl ändå vara acceptabelt att raljera över något så oskyldigt som att män är oförmögna att råda om tvättmaskinen i hemmet? Vi kanske alla kan känna igen oss i det? Till saken hör är att denna typ konsensus råder i alla inlägg på kontot, för det är nämligen uttalat att kommentarer som ”inte alla män” inte kommer att accepteras. Vid de få tillfällen som någon faktiskt ifrågasätter om inläggen är exempel på strukturella problem, utan kanske istället handlar om individuella idioter, ryter administratören för kontot till. Ännu värre är det om någon undrar varför personen som skrivit inlägget stannar kvar i en relation med en man som tycks vara en idiot. Då anklagas ifrågasättaren för att skuldbelägga kvinnor, vilket också är emot reglerna på kontot. Andra exempel på egenskaper som män besitter, som tas upp i inläggen, är mäns oförmåga att känna empati för sina barn, trösta sin partner eller mäns allmänna egocentriska beteenden. I samband med Alla hjärtans dag, skriver administratören ett inlägg om mäns oduglighet vad gällande uppvaktning. ” Men så, när den andra halvan av befolkningen lär sig att mest fokusera på sig själva, att sex är kärlek och en massa annat. Då blir fördelningen skev som än naturlig. Det är som att ha en parasit. Du ger och ger och han tar och tar” skriver hon i inlägget. Kontot hyllas av välkända profiler som till exempel av Cissi Wallin.
Så varför är detta viktigt att belysa? När jag argumenterade över galenskapen i detta, vid matbordet med mina föräldrar, viftade de bort det som ett dumt Instagram-konto. Att sociala medier kan skapa känslan av att saker och åsikter har större proportioner i verkligheten än vad de egentligen har. Kanske är det till viss del så, men samtidigt kan man inte låta bli att undra hur människor reagerat om korianders istället betytt invandrare, eller varför inte kvinnor? Antagligen finns det sådana konton också, men de hyllas med all rätt inte av kända medieprofiler och om de finns, så existerar de på mer stängda plattformar med anonyma användare. För några år sedan gick Zara Larsson, en hyllad profil och artist i Sverige, ut i media och rak i ryggen berättade att hon hatade män. Ett flertal välkända tidningar i Sverige valde att publicera intervjuer där hon fick berätta om varför hon ser sig själv som en manshatare. Naturligtvis tror jag inte att Zara Larsson hatar alla män eller att följarna på kontot Mansbebisar verkligen tror att inläggen som skrivs där, går att applicera på alla som har en penis. Detta är naturligtvis ett sätt att driva kampanj. Ändå menar jag att det är problematiskt att detta sätt att uttrycka sig på idag, har blivit någorlunda accepterat och är för många en rimlig och försvarbar retorik. Inte ovanligt är det att retorik som denna försvaras med att ”kvinnohat leder till våldsbrott och mord” medan ”manshat leder till kinkiga män”. Jag tror inte att ”kinkiga” eller ”kränkta” män är den enda möjliga konsekvensen av att vi normaliserar den här typ av sätt att uttrycka sig.
För det gemensamma målet som Mansbebisar, Zara Larsson eller andra som använder den här typ av retorik torde ändå vara det samma. Att vi ska nå ett jämställt samhälle mellan män och kvinnor och påverka de strukturella problem som står i vägen för det idag. Att människor inte ska bli bedömda utifrån vad de föddes med för kön, utan istället för egenskaperna de besitter. Enligt en Sifo-undersökning är det endast en fjärdedel av män i Sverige mellan 30 och 65 år som vill kalla sig feminist idag. Detta är en klar minskning från år 2014 då siffran låg på 45 procent. Nina Åkestam, författare till boken Feministfällan säger i en intervju till Svd, att hon tror att det beror på att feminismen blivit mer exkluderande. Egentligen har jag inga större problem att förstå att färre män vill kalla sig feminister när en av de stora feministprofilerna uttrycker att hon hatar män. Jag har svårt att se att jag skulle vilja titulera mig som något som kopplas ihop med hat mot kvinnor.
Jag är av den enkla andemeningen att jag tror att hat väcker hat. Enligt en rad undersökningar ökar kvinnohat i Sverige och världen över. Med det sagt, tror jag naturligtvis inte att normalt funtade, vanliga män, kommer att börja misshandla deras fruar eller hata kvinnor, på grund av Instagram-konton där kvinnor beskriver sin avsky mot män. Men egentligen är det ju inte de männen vi vill åt och påverka heller. Jag vill inte heller propagera för att hatisk retorik i olika typer av medier är den enda anledningen till att kvinnohatet växer. Naturligtvis är inget så enkelt. Däremot tror jag att det kan vara en faktor. Att män som redan står och tippar på ohederliga gränser kan falla över på fel sida när de åter och åter igen matas med information om att de är hemska, egocentriska och inte ens kan klara av att tvätta kläder i maskin. ” Vita män är de mest priviligierade”, får man ofta höra. Vad händer om dessa män bestämmer sig för att ta till sig tronen som den mest priviligierade, egocentriska rasen i hierarkin?
Jag har sett andra som drivit liknande teser som mig tidigare, som fått kritik för att de skulle försvara män som våldtar eller hatar kvinnor. Att det inte är retoriken som ska ändras utan att det är männen som begår brotten som ska göra det. Naturligtvis är det så. Att söka förklaringar är inte samma sak som att söka försvar. Om det slutgiltiga målet är att nå ett samhälle där vi inte gör skillnad på män och kvinnor, tror inte jag att det är rätt väg att gå att göra ännu tydligare gränsdragningar mellan könen, genom att normalisera hat mot det ena könet.
Detta bör inte ses som ett försvar till varför kvinnohat ökar och inte heller som en anledning till att kvinnohat existerar. Kvinnohat har funnits långt innan feminismen ens existerade. Detta är en möjlig förklaring till varför hatet ökar och att färre vill kopplas ihop med ordet feminism, som egentligen bara betyder att det ska vara jämställt mellan könen. Vi feminister delar samma mål, att inte behöva bli bedömda utifrån vårt kön och att ha samma villkor och förutsättningar som män. Kanske är inte hat och exkludering rätt väg att gå. Kanske borde vi inte hata alla män, även fast det förstås kan vara jäkligt irriterande när de inte kan sätta på tvättmaskinen.
