Jag har alltid värderat sommarlovet högt som student. Framför allt för att det ger en paus och tid att vila upp sig. Men hur vilsamt är egentligen sommarlovet? För den som har råd att vara ledig är det kanske himmelriket. Men för oss andra? Vi som behöver lönen från ett sommarjobb för att klara sommaren? Stress är ordet som dyker upp i mitt huvud. Speciellt månaderna innan själva sommarlovet.
Stressen inför sommaren börjar tidigt. Redan innan jul börjar företag annonsera ut att de söker sommarjobbare. Är man inte snabb på bollen missar man sin chans. Är det verkligen rimligt att årets längsta viloperiod för elever ska föregås av ett halvår fyllt av stress och oro för om man hittar ett sommarjobb eller inte? Och det utöver att man ska hinna färdigt med sina skolarbeten innan terminen tar slut.
Hade sommarlovet varit kortare, och de andra loven lite längre, så hade inte perioden varit lika svår för de som inte hittar jobb. Men nu är det två månader man ska klara sig utan studiemedel. Det svenska lovsystemet är en förlegad relik från det svenska bondesamhället. Dagens samhälle ser inte ut som det gjorde för 50 år sedan. De flesta ungdomar är inte hemma på gården och hjälper till med skörden. Jag vågar till och med påstå att majoriteten av ungdomar idag inte ens känner någon som har en gård.
För att knyta tillbaka till ämnet för dagens krönika så känns det på sociala medier som att många ungdomar stressar över att hitta sommarjobb. Jag lider med er, det gör jag verkligen. De flesta vuxna tycker det är jobbigt att söka jobb. Jag vet att jag gör det. Det lägger som en blöt filt över känslan av förväntan inför sommaren, som ska vara en tid av glädje.
