När jag var fem år gjorde jag min första fotbollsträning på ett iskallt Valhalla IP i Göteborg. När jag var 20 år gjorde jag min sista några mil utanför staden. Det är 15 år av sparkande på en boll och över hundra matcher jag inte kommer ihåg att jag har spelat.
Men nu handlar inte den här krönikan om fotboll utan om hjältar. Den handlar om de människor man träffar under resans gång, under livets gång. Den handlar om de människor som sätter så fina avtryck i vardagen att vi minns dem långt efter att de lämnat.
Jag vågar tro att den här krönikan hade kunnat skrivas av och om vem som helst men nu när jag själv får tillfället att hålla i pennan skriver jag ner det första namnet som kommer upp i mitt huvud. Thomas Hultén.
Från det att jag lärde mig knyta mina egna fotbollskor till det att jag blev tonåring var Thomas väldigt närvarande i mitt liv. Då var han min fotbollstränare. Idag är han min hjälte. Det var liksom där och då våra vägar skulle korsas. Jag stötte in i min hjälte på fotbollsplanen, andra har kanske gjort det i skolan, på fritidsgården eller på gatan.
Thomas var speciell, jag antar att alla hjältar är det. När vi var små lösta han alla bråk som kunde uppstå under en träning med arga leken. När vänner blev ovänner pausade Thomas träningen och tog ovännerna åt sidan där de fick köra arga leken inför hela laget. För er som inte vet vad det innebär är det när två personer stirrar varandra in i ögonen utan att bryta kontakt till den ena inte längre kan hålla masken och brister ut i skratt. Det funkade alltid och jag kommer inte ens ihåg hur många gånger Thomas har varit tvungen att köra arga leken med mig. Det var hans sätt att bota dåliga känslor, genom skratt.
Thomas fick inte bara mig, utan alla, att känna sig favoriserade av hans uppmärksamhet. Det är det som gjorde Thomas speciell. Han lyckades få varje individ att känna sig unik, samtidigt.
När jag var i trettonårsåldern fick Thomas frågan om han kände att han hade lyckats med laget. Han svarade att det vet han först om några år. Sen fortsatte han och sa: ”Om en av de här killarna träffar mig på en spårvagn om några år, efter att de slutat spela boll och väljer att komma fram till mig och hälsa istället för att undvika mig. Då, då har jag lyckats.”
För Thomas verkade det aldrig handla om fotboll. Med tre års distans, bortglömda matcher men ihågkomna människor kanske det inte gjorde det för mig heller.
Med åldern byts spelare och ledare ut. Det är så det fungerar och en dag var Thomas inte längre min tränare. Sommaren 2014 var jag 17 år. Då hade det gått några år sedan jag träffade Thomas senast, fotbollen gick bättre än någonsin men jag mådde inte bra. Livet runtomkring fotbollsplanen var jobbigt och jag funderade på att lägga av. Thomas hade av en slump precis fått en tränarroll i mitt nya lag och när jag berättade för Thomas hur jag mådde tog han mig åt sidan, bort från alla andra killar. Jag var inte längre nio år, jag mådde dåligt på riktigt och orkade inte höra en vuxen människa försöka övertala mig men kan du gissa vad vi gjorde? Vi körde arga leken.
Jag var frustrerad, ville inte och det var antagligen den längsta arga leken vi någonsin kört men…det funkade. Det kan låta larvigt men jag har aldrig uppskattat honom så mycket som jag gjorde i den stunden. Problemet är såklart bara att han inte vet om det. För jag har aldrig sagt det till honom.
Jag har aldrig varit bra på att berätta för människor som Thomas hur mycket de betytt för mig. Tyvärr är jag nog inte ensam om det. Det kanske är dags att ringa din hjälte och berätta hur mycket den betytt för dig? Jag ska i alla fall ringa min nu.
Vem är din hjälte?
Vem är din Thomas Hultén?
