Natalie jobbar med döden

Natalie jobbar på ett krematorium
Natalie Jäderlund bor tillsammans med sin make och dotter på en gård i Ålem. FOTO: Privat

36-åriga Natalie Jäderlund är krematorieföreståndare i Kalmar. Hon är maskinoperatör för krematorieugnen och ansvarar för den allmänna driften. Fritiden spenderar hon helst med sin dotter och sina två hästar. hon berättar om allt från resor, hennes barndom och sitt hemmaliv på gården i Ålem.

När jag kopplar upp mig på videosamtalet svarar Natalie med ett leende, hon har lunchrast och sitter ensam på sitt kontor. Hon dricker ur en stor kaffekopp och verkar se fram emot vårt samtal. Jag och Natalie börjar sen prata, hon är född och uppvuxen i Timmernabben i Mönsterås kommun. Som ung var hästar hennes största intresse, hon har ridit och skött om hästar så länge hon kan minnas. Efter studenten ville hon resa och se mer av världen. Tillsammans med sin kompis backpackade hon genom Asien och besökte sen stora delar av Sydamerika.

När hon kom hem utbildade hon sig till drifttekniker och började jobba som maskinoperatör på ett skogsbruk i Mönsterås. Det var varierade arbetsuppgifter men främst styrning av förbrännings- och avfallsanläggningarna. 2012 skedde det en storvarsling på bruket och hela 260 personer blev av med sina jobb, en av dem var Natalie.

­­Den snittliga anställningstiden var på 20 år och jag var sist in, jag hade endast varit där i 2,5 år. Det var bara att bita i det sura äpplet och inse att det var dags att söka sig vidare, säger Natalie.

Jakten på ett nytt jobb

Natalie som knappt hunnit jobba i tre år sökte ny tjänst via internet. Som en slump letade kyrkogårdsförvaltningen i Kalmar efter en maskinoperatör. De nya, digitala krematorieugnarna ställde högre kunskapskrav än tidigare och den tidigare föreståndaren skulle gå i pension. Natalie som styrt förbränningsanläggningen på bruket kände sig bekväm i uppgiften då det inte var någon större teknikskillnad, hon skickade in sitt CV och fick sedan jobbet.

”Inte för alla”

Jag frågar Natalie om hennes syn på döden, avlidna kroppar och att prata med sörjande anhöriga. Hon berättar att jobbet inte är för alla, att det är viktigt att kunna separera arbetet från privatlivet. Att hon och sina kollegor har högt i tak, att man måste kunna prata och till en viss mån skämta om döden. Hon berättar att hennes arbete ofta är missförstått, Det är inte lika groteskt som folk kan tro. Kropparna ligger i stängda träkistor som hon varken vill eller får öppna. De har digitala system och skannar kistorna innan de kommer in i lokalerna.

Många tror att liken står staplade. De ser det nog som ett groteskt yrke. Att det är slafsigt, varmt och luktar. Jag har inte sett en död person sen jag började här 2013, förklarar Natalie.

 

En ugn där man bränner lik.
Ugnens temperatur brukar ligga runt omkring 700 grader. Kremeringen tar cirka 80 minuter. FOTO: Elliot Klint.

Natalie bor tillsammans med sin dotter Wilma och sambo Johan på en gård i Ålem. När jag frågar vad hon gör på sin fritid utbrister hon i skratt, dottern och hästarna tar upp all hennes fritid förklarar hon. Hon berättar återigen om vikten av att kunna separera jobb och privatliv. Att när hon kommer hem lämnar hon jobbet vid dörren.

Tankar kring döden

För många är döden ett tabubelagt ämne, något vi sällan vill prata om. För Natalie ingår det i jobbet vilket har påverkat hennes syn på bortgång. Hon berättar att hon har blivit något avtrubbad och att rädslan för döden inte är lika markant som den varit för henne innan. Inte för att säga att hon inte blir ledsen. Hon berättar om en gång när en anhörig till henne låg i en av kistorna.

Det var väldigt jobbigt, då är det klart svårare att skilja på jobb och privatliv. Annars är det som vilket arbete som helst. Jag tänker inte på att jag bränner döda kroppar, det är trälådor som åker in i en ugn, förklarar Natalie.

Vi  pratar om allmänhetens syn på hennes yrke. Natalie berättar att hon ofta säger att hon jobbar på kyrkogård. Att det annars kan leda till för många frågor och att samtalet kan fastna.

För mig känns Natalie som en helt vanlig person, hon har lätt till skratt och verkar som gladast när hon får prata om gårdslivet och sin dotter. Hon förklarar att man vänjer sig vid sina omständigheter, att hennes jobb är som vilket som helst. Hennes lunc

hrast går mot sitt slut och mitt samtal med Natalie likaså. Jag tackar henne för samtalet och låter henne gå tillbaka till sitt arbete.