Leaving Neverland är sagan om de skyddade männen

Montage föreställande en manlig skugga med krönikören inklippt framför.
Bilden är ett montage. Foto: Pixabay
Krönika

För ett par veckor sedan släpptes den omtalade dokumentären Leaving Neverland på SVT:s playtjänst. Dokumentären, som är hela fyra timmar lång, handlar och bygger på två mäns vittnesmål mot Michael Jackson. Männen i filmen, Wade Robson och James Safechuck beskriver hur de som barn blev sexuellt utnyttjade av den legendariska artisten. Safechuck och Robson kom i kontakt med stjärnan som unga pojkar och har tidigare förnekat att Michael Jackson ska ha utnyttjat dem. Nu, efter långa depressioner, posttraumatisk stress och år av terapi väljer de att kliva fram och berätta. De vittnar om hur Michael Jackson begått övergrepp för att sedan överösa dem med gåvor. Pengar, smycken, kläder, till och med ett hus. Jag vill kräkas. Dels för hur grafiskt övergreppen beskrivs men i synnerhet för hur medvetna de är om att de kommer att bli svartmålade av inbitna Michael Jackson-fans efter det här. Av andra, ifrågasättas. En ilande obehagskänsla vandrar längs ryggraden på mig när James Safechuck visar upp den guldring Michael Jackson gav honom vid deras hemliga låtsatsgiftermål som ägde rum när James var 10 år gammal. Han skakar när han berättar.

Samtidigt dansar världen till Beat It.

När Michael Jackson levde klev två andra pojkar fram. De tog modet till sig och berättade om övergreppen artisten utsatt dem för. Försökte skipa rättvisa. I båda fallen friades Michael Jackson men de två unga pojkarna blev fällda. De blev fällda av de människor som protesterade utanför rättegången med budskap som ”Free Michael”, av de som fortsatte att spela hans musik på radiostationerna och av de som påstod att pojkarna var ute efter pengar. De blev till och med fällda av Wade Robson och James Safechuck som i paralyserande rädsla lovade Michael att vittna till hans fördel. Och gjorde det.

Efter fyra timmars tittande och många tryck på pausknappen ser jag klart Leaving Neverland. Övertygad. Fullkomligt övertygad och äcklad. Kommentarer på olika internetforum är däremot inte lika övertygade. De skriver om källkritik och hur de vuxna männen skulle ha erkänt på en gång om det var sant. Det knyter sig i magen. Är det någonting vi vet om sexuella övergrepp mot barn är det att det är otroligt komplext. Safechuck och Robson berättar själva hur de inte förstod vad som var rätt och fel. De beskriver perioden som präglades av övergrepp som en destruktiv kärleksrelation där de hela tiden var rädda att bli utbytta. Hemligheten mellan dem och Michael fick dem att känna sig speciella.

Det är inte att bara berätta. En vän till mig fick gå i terapi i tio år för att kunna berätta vad hon egentligen ritat på sina kryptiska teckningar som fyraåring. Hur kan vi då förvänta oss att Michaels offer gladeligen ska gå upp i en rättssal när de som gjort det tidigare förkastats? Kraven på hur ett offer ska bete sig efter ett övergrepp är orimliga. Vi kan inte bestämma hur en utsatt människa ska reagera. Det finns inget facit.

Mönstret går inte att bortse. För bara en månad släpptes en sexdelad dokumentär om artisten R.Kelly. En dokumentär som fylldes av närmare 20 vittnesmål från olika kvinnor han utnyttjat. Han och hans artisteri har inte bara överlevt rättegångar och vittnesmål. Den har överlevt ett barnäktenskap. Karriären har till och med överlevt en video där I believe I can fly – stjärnan har sex med en fjortonårig flicka för att sedan kissa på henne. Bevisen ligger framför ögonen på oss. Men det räcker inte. Vid nya bevis sätts nya krav.

Så sent som i fredags publicerade SVT dokumentären Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är. Skådespelerskan som tragiskt gick bort 2016 berättar tillsammans med anhöriga om det våld hon utsatts för av en känd och inflytelserik skådepelare. Han döms för våldet mot Josefin men får ändå en roll i vårt allas älskade Solsidan. Hans karriär fortsätter som vanligt och i spåren av Josefins aska negligerar vi vittnesmålen. Och domarna.

Såhär ser det ut. Offren har ingen rättighet att andas ut mot och förövarna fortsätter med sina liv. Leaving Neverland är inte en unik berättelse om en ensam man som kom undan. Det är sagan om de skyddade männen.

Bild på organisten Karin Lundborg Folkegård.
Nöje & Kultur
Sofia Bjurs

Bildreportage: Lunchmusik på orgel

Den 27 mars ordnade Kalmar Domkyrka med lunchmusik. Dagens organist var Karin Lundborg Folkegård och hon spelade kompositioner av bland annat Dietrich Buxtehude och Elfrida Andrée.